du gjorde något fel.
det var väldigt jävla mycket fel.
men jag stod mitt emellan två världar,
och som jag får vid konflikter; panik, så drog jag mig undan.
jag levde på som vanligt, som om ingenting hade hänt.

jag föste undan dig.
du, som varit en del av mitt liv varje dag.
du fanns i mitt huvud varje minut.
du var den som lyssnade på det jag verkligen hade att säga.
du var den som alltid frågade om det som ingen annan vill veta.
du var hon jag kallade för 'min riktiga mamma', fastän du inte var min biologiska.

jag plockade bort dig ifrån mitt liv lika lätt som jag spolar toaletten.
var det jag som gjorde så att det slog slint?

jag är så ledsen för allt.
men om mamma och pappa lyckas övertala dig att lägga in dig på psyket ikväll, så kommer jag och hälsar på dig imorgon. jag lovar.
jag älskar dig också, det vet du.
men du behöver hjälp.